När man är sjuk, blir ofta tankarna djupa och deppiga. Satt och kollade på något morgonprogram där man pratade om mobbing och hur det sätter spår hela livet. Det fick mig att tänka på min "underbara" tid på högstadiet, då jag var utfryst ur min klass pga att jag fått EP. Inte nog med att jag var förtvivlad av att ha fått det, så skulle jag bli straffad av min klass pga det med!! Så kändes det iaf. Men visst, de var säkert rädda för att jag skulle falla ihop mitt framför dem i ett krampanfall.
Det första anfallet fick jag samma dag som jag fick min första mens. Inte nog med ett fanstyg, så fick man två! Sen i tre års tid var det ett evigt provande vilken medicin jag skulle ha och styrkan. Var som i en dimma mycket av tiden, ständigt trött plus att medicinen påverkade min vikt. Den första, Tegretol, fick mig att tappa lukt-o-smaksinnet, den andra, Ergenyl, fick mig att få sug i magen hela tiden, så jag gick upp drygt 10 kg och fick gå hos en dietist för att gå ner igen. Den tredje och sista som jag har än idag är Ergenyl entero, som löses upp i tarmarna istället. Så då började även mina problem med vikten, även om jag blev smal igen då.
Iom utprovningarna av medicineringen, så blev det mycket frånvaro. Men jag hade som tur var en helt underbar klassföreståndare. Samt en suverän jympalärare, som hade simlektioner med mig i Värnamo, eftersom jag stukat foten i sexan, som inte ville bli bra.
Men det kan ju oxå ha varit så att jag var svår att umgås men då, eftersom jag var lite "dimmig" den mesta tiden. Men det var onekligen en omställning från att ha vrit rätt populär i låg-o-mellanstadiet, till att bli helt utfryst.
Så ni där ute som tycker ni är coola när ni ignorerar folk eller kastar glåpord efter dem, gör inte det! Det är jävligt ocoolt!! Det ger sår för livet!
Innan ni kastar ut sårande ord, tänk efter före, innan ni skapar livslånga sår!!
Kram Ulrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar