Upptäcker hur det blir mörkare o dystrare ju längre in jag kommer, för att till sist se att det ljusnar när jag ser mig själv; den där blonda, smala flickan i tolvårsåldern full av självkänsla och självförtroende och spring i benen.
Konstaterar att ungefär i den åldern fick jag min ep och hela min värld blev upp och ner.
Ja man kan nog säga att min värld rasade.
På den tiden var det aldrig något snack om att få prata med kurator/psykolog eller sånt.
Mina lärare tyckte jag skulle hålla föreläsning för min klass och berätta vad ep var och vad de skulle göra om något hände.
Hade inte flera av mina vänner tagit avstånd från mig innan så gjorde i stort sett hela klassen det efter den föreläsningen.
Men visst, jag förstår mina vänner, jag var ju inte likadan längre.
Mediciner provades ut på mig och jag var hemma mycket.
Själv kommer jag inte ihåg så mycket utan var i ett ständigt töcken.
Men jag kan ju konstatera att delar av roten till mina problem finns där
Kram Ika
