Psykisk och fysisk misshandel.

Tänkte jag ville dela med mig lite av mina livserfarenheter.

För snart 15 år sen började jag leva i ett förhållande som snabbt blev ett misshandlingsförhållande.
I fyra år levde jag i detta.
De flesta människor som aldrig upplevt det, kan inte förstå hur det kommer sig att man stannar kvar i ett sånt förhållande.
Jag har alltid varit en orädd människa, kanske till och med dumdristig många gånger, så jag är ett bevis på att det kan verkligen drabba vem som helst!
Jag ska försöka förklara så gott jag kan, genom att försöka återberätta hur jag hade det:

Då bodde jag fortfarande i Värnamo och var nyskild, när jag träffade honom.
Jag hade en 2-rumslägenhet, som jag och min nyskaffade schäfer Aika trivdes bra i.
Han flyttade in till mig ganska snart, men han hade svårt för att bo där när han tänkte på att jag bott där med min före detta man.
Det första han gjorde var att övertyga mig om att vi inte hade tid för min hund, så han fick mig att lämna tillbaks henne.
Sen det blev att vi skaffade an annan lägenhet, en 3a, och det var då det sakta började.
Den psykiska misshandeln.
Successivt plockade han ner min självkänsla i molekyler utan att jag märkte det.
En väninna påpekade det mycket tidigt, men jag behagade inte lyssna på det örat.
Han jobbade som radiopratare på Radio Match och alla tyckte han var sååå himla trevlig.
Så när jag väl började prata om hur han var hemma, var det ingen som trodde mig!
"Han som är så trevlig i radion!"
Det är väldigt vanligt att de är två personligheter.
Vi övertog hans lillasysters Jack-Russel-tik Ronja (vi som inte hade tid med hund...), som hon tyckte var jobbig att få rumsren efter tre veckor.
Sen köpte vi ett hus utanför Reftele, i en by som heter Väcklinge, och där började även den fysiska misshandeln.
Han tyckte även att vi skulle skaffa en hanhund, så vi kunde ta valpar av Ronja.
Det var då jag köpte Milou!
Han hade två arbeten då, radion samt AGI (regummering av däck).
För att kunna "varva ner" började han dricka öl eller whisky när han kom hem.
Det var då han gav sig på mig.
Milou blev rädd och gömde sig, oftast under soffan.
Ronja försökte försvara mig och skulle gå emellan.
Efter varje gång bad han om ursäkt och sa att "Jag ska aldrig göra så mer!".
Det blev med tiden en väldigt utnött fras....
Efter att ha jobbat ett tag på Hagalunds i Reftele, där jag fick många nya vänner, började min självkänsla sakteliga återhämta sig lite grann.
Jag fick en väldigt nära vän, som var/är en mycket bra lyssnare, som stöttade mig mycket.
Så även de andra jobbarkompisarna.
Droppen kom när vi skulle till Jönköping på Radio Matchs 5-årsjubileum, då han slog mig på väl valda ställen, så det inte skulle synas.
Det tog mig ett halvår att samla mod och kraft för att göra slut.
När jag väl gjorde det, hade jag ett dygn på mig att flytta ur huset, som jag betalt hälften på.
Mina underbara jobbarkompisar och släkt och vänner ställde upp, så på kvällen hade jag flyttat in i min nya lägenhet som jag lyckats få!
Jag är er evigt tacksamma!

Det går fort att rasera någons självkänsla med bara ord, men kan vara nästan lögn att lappa ihop igen!
Ord sårar många gånger värre än ett slag.

Kram Ika