I och med att jag ska minska med en tablett för epilepsin, väcks tankarna på vad som hänt under dessa 33 år.
Jag var en tjej med bra självkänsla och självförtroende, glad och sprallig och full av livsglädje.
I januari i sexan fick jag min första mens, med den som en "käck" bonus även epilepsi!
Med det följde mängder med prover, massa sprutor för att kolla att medicineringen låg på rätt nivå, ta EEG (massa sladdar kopplade till huvudet och olika tester under tiden).
Den första medicinen tappade jag smak-och-luktsinnet av och blev hysteriskt mager, nästa medicin gav ett sug i magen och jag gick upp 10 kg på tre månader.
Till slut fick jag den jag har idag och fick balans i kroppen och hjälp av en dietist att gå ner kilona jag gått upp.
Som följd av det blev det mycket frånvaro i skolan.
Högstadiet blev en mardröm.
Pga att man provade olika mediciner och olika styrka, blev man väldigt drogad, så tiden på högstadiet, blev lite av ett töcken, men samtidigt det man kommer ihåg, är starka minnen.
Höll ett föredrag för mina klasskompisar om epilepsi.
Från att ha haft många vänner gick det till att inte ha en enda vän kvar i min klass!
Jag blev utfryst.
Då hade man väldigt svårt att förstå varför, varför ingen längre ville umgås med en.
Det gjorde att min självkänsla åkte i botten, vilken jag fortfarande kämpar med att få rätsida på.
Idag förstår man att de gamla klasskompisarna inte kände igen en, att personligheten blev helt förändrad, att jag blev som en annan person.
Det hela gjorde mig mycket allvarligare.
Jag sökte mig till de nya i klassen och de i parallellklassen, så jag bytte umgänge.
Så numer har jag förlåtit dem.
Kram Ika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar