Nattvakande...

Att sova i samma rum som mamma blir mer som att vaka över henne på nätterna.

Man lyssnar på hennes andhämtning när hon sover och hur hon kvider i sömnen.

Däremellan vaknar hon och behöver gå på toa.

Hjälp ur soffan (som är bäddad till henne) och hålla om henne och låta henne hålla om halsen medan kroppen så skonsamt får räta ut sig.

Därefter stötta hennes med båda armarna och lotsa henne till toa.

Hjälpa henne att sätta sig så skonsamt som möjligt och hämta spannen, då hon mår så fruktansvärt illa av smärtan.

Lämnar henne ifred tills hon hojtar på mig, så gör vi om proceduren på andra hållet.

Mycket kärlek och ompysslande.

Idag fick hon en telefontid till sin läkare och han ringde upp vid 8.

Tack och lov har hon en mycket bra läkare som går till botten med saker!

Han skickade en remiss till röntgen för att  få se tydligare när han träffar henne. 

Tills dess har hon fått smärtlindrande tills de träffas.

Tyvärr hade hon nog behövt starkare, för det verkar inte som de hjälper...

På em fick jag lämna återbud till Vicki, som skulle gett mamma en pharmalight-behandling, för mamma hade så ont.

Tyvärr!

Hade nog varit välbehövligt annars!

Funderar på hur det här ska lösa sig...

Tycker det bara blir värre och värre...

Kramar Ika