Känner hur den där knuten i mellangärdet växer och marken under mig håller på att försvinna för att bli ett svart hål.
Varför försöker man alltid hålla en glättig fasad?
Varför ska man alltid vara den som lyssnar på andras problem och stöttar dem?
Vem lyssnar på mig och fångar upp mig?
Kram Ika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar